Periodare

Ja, det är bara att erkänna.
Jag är en periodare.

Oavsett vad jag gör så gör jag det intensivt i perioder för att sen nästan helt lägga ner.
Kan köpa fototidningar, vara inne på fotosidan.se dagligen, fotografera, läsa recensioner, surfa runt på cyberphoto, L-Foto, Scandinavian Photo, Ebay osv osv.... och efter ett tag tröttnar jag och ser inte åt en kamera på en månad eller så. Periodernas omfattning varierar efter humör och årstider.

Det spelar ingen roll vad det handlar om egentligen. Kan lika väl vara bilar, snowboard, datorer, design som foto, musik och film. Jag tror dock personligen att det är ett sunt beteende. Håller man på för länge med bara en sak blir man nog låst och får svårt att ta in idéer utifrån.

Nu finns det naturligtvis konstnärer och för den delen även fotografer som inte alls vill ha någon inblandning av utomstående eftersom de är rädda att det ska färga deras egna omdöme.

Själv så behöver jag inspiration från omvärlden. Att blanda sina intressen tror jag också på.
Nu kanske detta innebär att jag inte blir riktigt bra i nåt av mina intressen utan halvdan eftersom jag inte orkar hålla på med nåt tillräckligt länge men det får jag leva med.

Just nu är det foto som har varit på en vågtopp. Väntar nästan på att dalen ska komma men fotointresset får högre och högre vågkammar.










Från Bad Influence spelning på Tikiroom i lördagskväll.
En bra kombination av musikintresse och fotografering.

Är sugen på ett Cosina 100/3,5 Macro. Har hittat ett begagnat för 1400:-. Tamrons 90/2,8 är ju nåt man önskar sig men med studentens skrala kassa får man hålla tillgodo med smulorna.
Cosinat ska tydligen vara mycket bra i förhållande till priset(1/3 av Tamrons). Får fundera nån dag till.
På önskelistan finns för övrigt en Sigma 500-DG Super (Blixt) och ett Sigma 10-20 vidvinkelobjektiv.

CSN! Skulle man kunna tänka sig att få lite mer varje månad tack?

Ha en bra plats i solen!

/Tommy

Sina rädslor

Jag tror på att möta sina rädslor.
Att försöka göra sånt som man är rädd för.

Har alltid (och enligt en undersökning, största delen av svenska befolkningen) varit rädd för att prata inför en publik. Oavsett storlek på publik så har jag haft hjärtklappning, svårt att andas och skrattat nervöst när tillfället har uppkommit.
Under min tid som ordförande i Round Table och student på "Produktionsteknik och Logistik" har jag haft möjlighet att träna just detta. Det har medfört att det långsamt och tveksamt har infunnit sig en sorts säkerhet och vana att prata inför en folksamling. Jag kan inte på långa vägar säga att jag trivs med det eller är bra på det, men en viss erfarenhet har börjar att infinna sig.
Stod så sent som i går kväll inför nästan 100 personer och pratade improviserat. Hade naturligtvis ett hum om vad jag skulle prata om och det rörde sig bara om några minuter men för ett år sen var det mycket påfrestande. Nu kände jag visserligen en liten oro innan men när jag väl stod där kände jag mig för första gången bekväm med att ha 100 personers uppmärksamhet.
Det var en märklig känsla och faktiskt lite berusande.

Därför ska man möta sina rädslor!
Det kan bara bli bättre och kanske kan det bli så att man växer som människa.
Oftast är det aldrig så svårt eller hemskt som man tror utan en schimär av sina egna tankeställningar.

Gå ut och bryt sönder dina rädslor!
Gör sånt du egentligen inte vågar!
Väx som människa!

Livet blir så mycket bättre efteråt. Jag lovar!

Att "bara" vara en människa.

När någon gör ett fel eller inte hinner med vad som var tänkt så brukar man säga "Ja, men jag är ju bara en människa!"
Man förutsätter att det mänskliga beteendet är nåt man kan skylla på när något negativt inträffar.
Om man då tar motsatsen, när någon har gjort något bra, hör man sällan / aldrig "Ja, men jag är ju bara en människa!"

Det här är märkligt eftersom man ju är en människa OCH har gjort något bra.
Varför kan det inte ses som en mänsklig egenskap att göra nåt positivt?

Arbeta?

Från början hade jag tänkt mig "Skatter" som rubrik men kände att det kanske hade skrämt bort en och annan läsare. Nu berättar jag ju det, innan pudelns kärna kommer, men förhoppningsvis fortsätter ni att läsa av bara farten.

I mitt väna modersland Sverige har vi bestämt att varje medborgare (förutom barn och invandrare som ännu inte är svenska medborgare, dvs. en stor del av den svenska befolkningen) ska få kunna välja vem som vet bättre än honom eller henne.
Dvs. vi väljer en riksdag som ska bestämma åt oss i olika frågor som vi inte kan nåt om. Vi väljer alltså någon som vet bättre och har större kunskaper än oss själva. Annars skulle vi ju kunna göra allt på egen hand, eller hur?

Hänger ni med så här långt eller är jag ute och fladdrar allt för mycket? Nu har ju läsaren svårt att komma med inlägg eftersom en blogg till stor del är en monolog men vi antar för sakens skull att alla än så länge hänger med i resonemanget.
Våra bättre vetande folkavalda representanter försöker då att styra oss (den okunniga mobben) åt det håll som är rätt. Det hjälpmedel de använder kallas skatter.

Det är inte bra för folkhälsan att dricka för mycket av olika varianter av alkohol så därför har vi en hög alkoholskatt för att vi inte ska ha råd att dricka ihjäl oss.
Rökning är också något som vi inte ska hålla på med, dödande och lemlästande av våra kroppar, och därav den höga tobaksskatten.
Miljön är i dessa dagar på tapeten och staten gör sitt bästa för att vi ska änvända mindre bensin och har följaktligen satt ett rejält tilltagen skatt på alla sorter av drivmedel.
Det finns ett stort antal exempel på hur det fungerar.

Man beskattar alltså sånt som de inte vill att vi ska hålla på med.

Om man nu har orkat läsa igenom det här så kommer nu själva frågan.

Vad man då undrar på är naturligtvis varför det är så hög skatt på arbete?

Posttraumatik

Har posttraumatiska känslor efter fotomässan i söndags.
En ballong som har tappat luften. Var det inte mer än så här?
Vad ska man nu längta efter?
Hade samma känslor efter en U2-konsert i Göteborg nångång under 90-talet.
Spelade U2 låtar i ett halvår innan konserten och när den väl var över hörde jag inte på dem under nästan ett år.
Skillnaden var att U2 var precis så fantastiska och sevärda som mina förväntningar medan mässan mer kändes blek och intetsägande.

Hur ska man göra för att undvika sånt här?
Ha lägre förväntningar?

Kom gärna med förslag om hur jag ska undvika sånt här i fortsättningen och om ni har egna erfarenheter om detta.