Mycket nu..

Ja, det är mycket nu. Kanske inte rent fysiskt men mentalt så har det varit stressigt. Den stressen känns tuffare att bemästra än den fysiska. Den mentala stressen kan man bara få bort genom att använda hjärnan. Tänka positivt i stället för negativt. Tänka att det ordnar sig säkert i stället för att nu skiter det sig i det blå skåpet. Tänka att det inte hjälper att stressa upp sig för resultatet bryr sig inte.

Vi (projektgruppen) har under en stund ramlat ner i den avskyvärda värdelöshetsklyftan. "Vi har inte åstadkommit nåt", "Vi kan inget", "Vi kan väl inte tillföra ett jota" osv. osv. Att börja fundera på om man EGENTLIGEN kan nåt eller om det bara är en chimär. När ska vi bli påkomna med att inte kunna nåt över huvudtaget. Dessutom finns den underliggande oron om vad som kommer efter utbildningen.

Vi ringde in vår handledare på skolan som kom och besökte oss. Han sa de saker som vi ville höra och som vi naturligtvis redan visste men för stunden, på nåt konstigt sätt, ignorerade.

Tänk va trevligt det hade varit om man i bland kunde ramla upp på världsbäst-toppen! Att plötsligt känna att det finns inga hinder och att jag är den som alla behöver på sina företag.

Jo, jag vet att det här är en straffspark för 2maz men det tar jag så gärna. Att veta hur man ska göra men ändå inte gör det känns ännu mer stressande. Moment 22, typ.



Upptäckte just nu att Pingu låter precis som Linus på linjen. Det känns...oroväckande.