År

Det är nu bara några minuter kvar av det som för första, enda och sista gången har varit min 40-årsdag.
Att bli deprimerad över att man är en dag äldre än igår är som att bli förbannad på att en spelare inte gör mål i en kvalmatch, som slutar i att laget i hjärtat åker ur eller missar en uppgång till närmaste divisionen.
Det handlar inte om just det målet eller just den matchen eller just den dagen.
Resultatet har byggts upp under en längre tid och att man hamnar där man hamnar är bara en naturlig fortsättning på vart åt det lutar. Till skillnad mot idrottsliga bravader som kan gå både upp och ner är livet ett av de få fenomen där man vet med all säkerhet hur slutet ter sig.
En del hävdar dock att slutet är en början men däri lägger jag inga åsikter utan var och en får bli salig på sin tro.

Dagen i sig har varit en bra dag. Det har sjungits fler gånger för mig i dag än de sista fem åren tillsammans. Visserligen tror jag att den sista gången var en hund som gläfste men enligt hörsägen från säker källa så var det tydligen en sång som ljöd i bakgrunden. Tårtor har ätits, the har druckits, godis har inmundigats och paket har öppnats.

Det enda som saknas nu är god natts sömn så kan jag vakna ännu en dag där jag är yngre än jag nånsin kommer att bli igen.

Tack alla ni som på olika sätt har gratulerat mig. Underhösten kommer det att bli en liten fest i Arvikas grannskap. Exakt när och vart återkommer jag om när jag vet närmare.

Tack ska ni ha för den här dagen. Vi syns och hörs i morgon!!