Jag har blivit utmanad.
Att få möjligheten till offentlig förnedring.
Få kunna stå där och ta mitt straff eftersom jag inte har motivation eller energi att göra det rätta. Hur ofta får man den här möjligheten?

Naturligtvis måste jag ta upp den kastade handsken och stirra in i spegeln och säga:

Varför går jag med på det här?

Som den minnesvärde läsaren kommer ihåg, skrev jag för en tid sen om att man ska möta sina rädslor. Den här gången handlar det inte om rädslor men ändå om att bryta vanor.

Att bryta ett invant mönster handlar oftast om motivation.
Man känner en trygghet i att göra som sånt som man brukar göra.
Men får man rätt motivation blir allt mycket enklare.
Offentlig förnedring är, sanna mina ord, en bra motivation.

Därför går jag med på detta påfund och ogärning.

Men vad går då det hela ut på?
Inget speciellt egentligen men ändå så svårt att genomföra.
De små sakerna i livet är svårare att ändra för de känns ..så..små.
De är obetydliga och behöver inte ändras...egentligen.
Det är inget Vasalopp som ska åkas eller berg som ska bestigas eller hus som ska renoveras.

”Bara” att dra in midjemåttet några centimeter.
Hur många är inte fastställt eller om det ska mätas i procent.
Allt beror på Tomas och Jessica. De har utmanat varandra och vill dra ner mig i skiten.

Hur det går kommer jag att återkomma med i bloggen som ni just nu läser.

Vilket midjemått jag har nu vet jag inte men i morgon ska jag köpa mig ett måttband.

Återkommer med mer information å det snaraste.

Nån mer som vill vara med?