Jag tror på att möta sina rädslor.
Att försöka göra sånt som man är rädd för.
Har alltid (och enligt en undersökning, största delen av svenska befolkningen) varit rädd för att prata inför en publik. Oavsett storlek på publik så har jag haft hjärtklappning, svårt att andas och skrattat nervöst när tillfället har uppkommit.
Under min tid som ordförande i Round Table och student på "Produktionsteknik och Logistik" har jag haft möjlighet att träna just detta. Det har medfört att det långsamt och tveksamt har infunnit sig en sorts säkerhet och vana att prata inför en folksamling. Jag kan inte på långa vägar säga att jag trivs med det eller är bra på det, men en viss erfarenhet har börjar att infinna sig.
Stod så sent som i går kväll inför nästan 100 personer och pratade improviserat. Hade naturligtvis ett hum om vad jag skulle prata om och det rörde sig bara om några minuter men för ett år sen var det mycket påfrestande. Nu kände jag visserligen en liten oro innan men när jag väl stod där kände jag mig för första gången bekväm med att ha 100 personers uppmärksamhet.
Det var en märklig känsla och faktiskt lite berusande.
Därför ska man möta sina rädslor!
Det kan bara bli bättre och kanske kan det bli så att man växer som människa.
Oftast är det aldrig så svårt eller hemskt som man tror utan en schimär av sina egna tankeställningar.
Gå ut och bryt sönder dina rädslor!
Gör sånt du egentligen inte vågar!
Väx som människa!
Livet blir så mycket bättre efteråt. Jag lovar!
3 kommentarer:
Du har helt rätt! Jag har upplevt samma sak. Igår var du hemma hos mig och jag var lite nervös innan. Det bubblade i magen och jag kände mig svettig i händerna. Men:
Det gick bra! Jag känner att jag utvecklat mig själv och nästa gång klarar jag nog mer än ett par timmar!
/Hans den oförskräckte
Det Hans berättar får mig att tänka på en...hmm...annan typ av möte typ. Men men.
Såklart har du rätt. Jag möter mig själv stup i ett. Är väl aldrig rädd för att hålla föredrag, men visst är man lite nervös innan ibland. Det kommer dock med tiden, för många, kanske inte alla.
Det jag undrar över är om det finns rädslor man inte kan eller någonsin vill möta? Är det bra att möta alla sina rädslor?
Det här med att möta sin rädsla...
Jag är ju såååå J-a rädd för ormar
Å därför kan jag inte njuta av skogen utan måste se varje kliv jag tar, då jag förvanlar om pinnar till äckliga ormar...
Detta är skit jobbigt å leder till att jag därför ser dem ganska ofta då jag söker efter dem...
Det har ju blivit ett stort problem då jag ALDRIG går rakt in i skogen med min hund, utan tar stigarna, hon har ju inte ens skor på sig.
NOJJIGT KANSKE MEN JOBBIGT!
Macro fotande hmmmm tänk att hitta den där blomman som växer i stenröset, jag låg så för 1 vecka sen, å tog den bilden jag blev ganska nöjd med, men jag trodde de fortfarande sov... men troligtvis inte längre, för jag gick på en stor kopparorm 50cm fyfan! Det är inte den giftiga ormen jag är rädd för utan rörelsen.
Visst det hade varit värre om den varit svart med zickzack.
Men jag kan inte gå ut å träna på detta, för jag vet inte om jag överlever från gång till gång så rädd blir jag.
Jag tog faktiskt kort på ormen bara det ett framsteg, men jag kryper inte omkring förrän till vintern nu, då jag vet att de jävlarna sover.
Löjligt eller inte det skiter jag i, jag blir tårögd bara att tänka på denna situation då den kommer ringlande där när jag ligger ner med kameran, den dagen kan jag nog kasta kameran för den kommer inte överleva från min rädsla, kast med Nikon du vet Tommy :)
Skratta ni!
Jag lider livets alla helvetes kval...
Skicka en kommentar