Vart är vi på väg eller hur beteer vi oss?

En man i Vänersborg störde sig så på glassbilens signal att han anmälde saken till kommunens miljönämnd. Nämnden ansåg inte att signalen utgjorde en så allvarlig störning men mannen överklagade beslutet till Länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Vänersborg hade dock tidigare prövat frågan om glassbilens signal i nåt tidigare fall och fann då inte att det var nödvändigt att göra någon bullermätning och gick alltså på miljönämndens beslut.
Mannen gav sig inte med hänvisning till att glassbilen inte var ett utryckningfordon eller kunde vara något samhällsnyttigt fordon och drev därför frågan vidare till Miljödomstolen.
Miljödomstolen slog en gång för alla fast att ljudsignalen från bilen inte "påtagligt eller i omfattning vara att betrakta som en sådan olägenhet för människors hälsa som avses i Miljöbalken".

Där kunde historien vara slut men åsikten som mannen i fråga har delas av professor Bo Sjöberg vid Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Han skriver i ett brev till konsumentminister Nyamko Sabuni att "försäljning av glass och godis med hjälp av locktoner bör förbjudas, eftersom de hänger samman med övervikt och fetma hos barn" och "att glassbilens upprepning av en melodislinga är att jämföra med moderna tortymetoder".

Nu vet jag inte hur ofta en glassbil kommer åkande i Vänersborg men här hemma kommer den varannan vecka. Besöket varar, beroende på kunderna, kanske i snitt 15 minuter och under tiden den står där är den tyst. Den låter alltså vid ankomst och hädanfärd. (Jag gillar det ordet =)

Hur bygger man upp en sån irritation? "Tortyrmetoder"?

I området där mina föräldrar bor blev glassbilschaffören i det närmaste hotad med stryk om han signalerade när han kom. Det visade sig att bilen anlände oftast i tid med läggdags av små barn. Alla som har eller har haft små barn vet hur svårt det kan vara att söva de små liven ibland.

Kan det vara så att det egentligen inte är signalen det är fel på utan att vi söker ställen, saker och annat som mål för våra egna tillkortakommanden? Vi jobbar mycket och är helt slut när vi kommer hem. Då ska hemmet fixas, det ska göras läxor, mat ska tillagas och när vi väl ska lägga barnen kommer den nån och stör.

Om nu barnen vaknar till av signalen som pavlos hund börjar dregla så kanske vi kan lära bort beteendet. Kanske vi själva spelar på att glassbilensankomst är en höjdpunkt? "Snart kommer glassbilen och då ska vi köpa glass!!". "Är du bara snäll i kväll så kommer snart glassbilen!" Vi väljer alltså när glassbilen och andra yttre störmoment ska vara till vår fördel eller nackdel.

För inte kan vi väl jämställa glassbilens signal med moderna tortyrmetoder?

Att sen förbjuda någon att med hjälp av ljud sälja saker som kan vara till nackdel för våra barns vikt är väl ändå att ta bort allt ansvar från föräldrarna. Det kommer ingen och sätter en pistol mot dit huvud och väser "Köp glass för annars dör du!".

Vi har väl ändå ett fritt val i livet?

Föräldrar måste väl ändå själva kunna ta ansvar för sina barn?

Eller?