Sant?

Jag hade min klar.

Den var ju som den var och hur skulle jag kunna tro nåt annat?

Vad jag visste så svek mig inte minnet.

Alltså så måste den stämma.

Min version av sanningen.

Just det, min version av sanningen.

Sanningen om mig själv.

Var det nån som hade all bakgrundsfakta, minnen och första-hands-information så borde det vara jag. Vem skulle det annars kunna vara?

Sanningen om mig själv måste jag ju ha monopol på.



Men...



Kanske det inte är så?

Finns det någon sanning?

Egentligen...

Och vad är egentligen sanning?

Vi har alla våra egna små världar och universum där vi själva spelar huvudrollen. Där livet flyter runt den axel som är våra egon. Ursprunget och målet hamnar vid samma punkt. Start och mål är samma sak. Oss själva.

Kan man agera annorlunda om man inser att den sanning som vi tror är vår egen egentligen bara är en av oändligt många sanningar om oss?

Jag brukar inte ångra så mycket jag har gjort. Visst en och annan sak borde kanske ha varit ogjord men överlag är de få. Brukar ha som devis att det inte är någon idé att ångra nåt för man agerar i varje punkt (oftast) efter de förutsättningar som man har just då. Det går inte att fundera över alla variablar och möjligheter utan man måste agera, annars skulle de inte hända nånting, nånsin.

Men...

Om man har kommit till insikten att det inte finns någon sanning.

Borde inte det innebära att allt är möjligt?

Inga "sanningar" om att man inte kan bli president, åka till Jupiter, att man inte är så dum i huvudet som man kanske har fått höra hela livet osv osv.

Varför kan andra göra saker som inte jag kan?

Bara för att det är så att jag inte kan sjunga, inte kan rita, inte kan åka skateboard eller är det bara oäkta sanningar som ligger och skvalpar runt i medvetandet? Sanningar som egentligen inte finns.

Nu börjar det kanske spåra ur lite..=D

Vart vill jag komma med det här svamlet?

Jo, att det inte finns några reella sanningar utan allt är bara ur någons synpunkt.

Det jag tror mig veta är sant kanske inte är det för någon annan.

Det är lätt att tro att man vet hur saker och ting är skapade men i slutänden vet vi inte ett skapandes dyft.

Slutklämmen är bortkollrad och förlorad men är det nån som ser någon röd tråd eller en bra avslutning så är ni välkomna.

Ska jag publicera det här?

Äh, det är ingen som läser ändå.. =)