Lidande versus Skönhet

Jag kan förstå frestelsen med ett par glas vin. Man känner hur det blir lite bomull kring hjärnan och i bästa fall på ett bra sätt. Tankarna börjar flöda och fantasin arbetar på ett eget sätt. Man tänker "Outside the box". Något som ska vara bra enligt flertalet karriärcoacher, eller vad det heter. Att tänka nytt, tänka som man inte gjort innan. Jag förstår hur alla dessa sk. konstnärer och likartade personer kan få sina fantasier och illusioner.

Men räcker det med att bli full och deprimerad? Det finns många exempel genom historien där artister och konstnärer använder yttre stimuli för att få till den där speciella känslan som gör att de hamnar i de känslotillstånden där de finner de gömda och exceptionella känslor och tankar som gör att de blir till dessa monster eller fantomer inom lyriken och konstnärers världar.

Måste man vara manodepressiv eller känslomässigt störd för att kunna känna dessa utomordentliga känslor? Är det det vi "vanliga" människor måste söka för att få känna av dessa vingslag av galenskap, utanförskap och specialitet? Är det därför vi söker alkohol och andra droger? För att söka ytterligheter?

Jag har inga moraliska betänkligheter vad gäller droger och likande..eller det har jag egentligen. Tycker inte att man ska använda någon som helst drog om de inte är godkända av staten. Om det är rätt eller fel tarvar ett eget blogginlägg. Vi har valt våra folkvalda representanter till riksdagen och de får bestämma.

Visst, det är en allt för enkel syn på saken men just nu orkar jag inte gå igenom den saken.

Men varför måste man känna lidande, som de forna deprimerade lyrikerna och författarna kände för att få till den där speciella känslan för skönhet och pånyttfödelse? Måste man vara på botten för att kunna ta tillvara känslan av pånyttfördelse, skönhet eller rent ut av eufori?

Ja det här är frågor jag slänger ut till er, mina läsare.



Edit: Blandade ihop lidelse och lidande men korrläser man slarvigt så kan det bli så. Nu är lidelsen utbytt mot lidande. Ursäkta!