Under ett tag har mina inlägg, här på bloggen, varit något av den mer mörka karaktären. Inlägg om psykisk smärta, att må dåligt, ensamhet och annat som inte är så värst konstruktivt. Jag vill nu bara säga att det låter mer än det är. "The bark is worse than the bite" eller hur man nu ska säga det.
Jag känner inget mörker som far över mig eller så utan det har helt enkelt bara känts pissigt ett tag. Men det är väl så det ska vara ibland. För att kunna känna glädje måste man ibland kunna känna sorg. För att förstå skillnaden. Som att bo i den här delen av världen där ändringen av årstiderna gör att man uppskattar tex. våren eller vinter eller vilken period man nu gillar. I mitt fall tror jag att mycket grundar sig på att jag har jobbat ensam under en period av 5 månader. I början var det inga problem men när man inte har sällskap, en familj eller ett jobb med mycket kundkontakt /arbetskamrater blir det till slut ensamt. I tidigare inlägg har jag pratat om min sociala abstinens och däri grundar sig min svacka. Kanske inte till fullo men en hel del. Det finns lite andra saker också men ensamheten är nog den största orsaken.
I morgon ska jag på ett möte där det ev. kan bli tal om jobb. Det verkar lovande och om allt går väl kan det bli till att börja ganska omgående. Det här gör att jag kommer att få nåt att göra på dagarna samt får arbetskamrater. Det här ger förhoppningsvis en liten tripp uppåt i humöret och ensamheten kan få sig en släng. Att det sen fortfarande är tomt hemma får jag fortsätta att arbeta på. Men överlag kan det bli en uppryckning.
Så det är trots allt inte så illa som det kan låta. Har ibland förmågan att överanalysera saker och ting och då tar tankarna och funderingar fart i alla möjliga riktningar. Men mörker och dödsångest är inget som slår rot i mina tankar utan det är mest "vanlig" deppighet.
Deppigheten försöker jag att slå bort med samtal, samtal och ännu mer samtal med vänner och berörda parter. Tack alla ni som har tagit er tid att lyssna på mig. Även om jag kanske inte verkar ta åt mig era synpunkter så är de viktiga. Ibland behöver man ett slag i skallen för att få poletten att ramla ner.
I dag vill jag framför allt tacka Plyp för den två och en halv timmas fika vi hade. Nästan så att vi blev inlåsta på Nordells.
Hur är det med er, mina läsare?
3 kommentarer:
And he will absofuckinglutely rise again!
Tack själv!!!
Vad glad jag blir att människor delar sin tid med dig när jag själv är helt ingrottad i egna bekymmer och inte vill veta av världen där ute.
Men du finns... var så säker.
Allt kommer att ordna sig. Det gör det ju alltid. Fan, vad det ska bli skönt när vi är där :-)
Tja, ungefär samma sak för mig. Ensam, men jag har ett nytt jobb att gräva ned mig i. Och det finns människor där att prata med, människor att prata med lite varstans om jag faktiskt bara tittar mig omkring lite.
Det är egentligen inte så tokigt, det är vad jag gör det till.
Skönt att höra att det känns bättre!
Skicka en kommentar