Touched by an angel from Hell

I dag var Arvika målet för en tilldragelse som vissa nog hade velat vara utan medan andra säkert tyckte att det är roligt att nåt händer i denna lite sömniga del av Sverige.
En högt uppsatt person i en större internationell motorcykelorganisation med rötter i det stora landet i väst, väster om Norge, hade omkommit under en resa i vårt västliga grannland. I dag var så begravningen här i Arvika eftersom mannen i fråga hade sina rötter i närheten.
Själv så hade jag ingen aning om att det skulle ske i dag men ett starkt och mullrande ljud fick mig snabbt på andra tankar. En kortege från Karlstad anlände strax efter nio på förmiddagen.
Runt 300 amerikanskbyggda motorcyklar gled in i Glafsfjordens pärla.
Naturligtvis rör det sig om en maktdemonstration samtidigt som man vill visa sin respekt för familjen som var drabbad. Besökare från alla våra grannländer var här tillsammans med bla.amerikanare från moderorganisationen over-there.

Som både motor och fotointresserad (och nyfiken i största allmänhet) tog jag kameran och begav mig fotledes ut till kyrkan där det hela skulle vara. Tidningar och tv-folk var samlade tillsammans med ett hundratal andra nyfikna medborgare.

Efter att ha tagit några kort på folk och motorcyklar (här vägrar förövrigt datorn att ändra typsnitt så att det blir lika i hela texten) begav jag mig in på kyrkogården som var full med åskådare. Trycker av några kort på de som står framför kyrkan. Befinner mig ca.femtio meter från själv kyrkan då två skinnvästbeklädda personer stegar fram mot mig. Tar ett steg åt sidan så att de ska komma förbi när de till min förvåning stannar och stirrar misstänksamt på mig.
"Har inte jag pratat med dig tidigare?" frågar den ene.
"Näe, inte vad jag vet." svarar jag nyfiket.
"Vem jobbar du åt? Någon tidning?" frågar den samme.
"Näe, jag är här privat." svarar jag något mindre nyfiken.
"Jaha, då är det okej." svarar denne mustachprydde man.
"Det är så att vi vill inte ha någon press eller media med här vid kyrkan."förklarar han som talat hela tiden. Den andre, skallige och yngre kollegan till den talförde, säger inget utan stirrar mest på mig.
"Näe, det kan jag förstå." säger jag med något ostabil röst. Dessa två läderklädda medlemmar är något större än jag och har händer i dasslocks-storlek.
"Det brukar bli skriverier och annat när de är i närheten och bilderna som tas manipuleras så mycket så vi vill inte ha dem här just nu." bredde mannen ut sig.
"Jo, så är det nog."höll jag med.
"Men det är ok!" sa den samme som hela tiden hållit konversationen igång och klappar mig stadigt på axeln och går därifrån med sin skallige vapendragare.
Något fundersam och förvirrad tar jag några fler kort och går sen ner till parkeringen.

Det märkligaste med det hela var att när han klappade mig på axeln och sa att allt var ok, infann sig en trygghet som jag blev väldigt förvånad över. Kände mig inte hotad eller utpekad innan men efteråt så var bara känslan av att han var trevlig kvar.

Och trevlig är inte ett ord man hör så ofta i samma mening som dessa personer. Väljer man att gå in i en sån här organisation, väljer man samtidigt att stå för allt som den står för. Här skulle man säkert kunna debattera vara eller icke vara osv. men jag slutar här och går och lägger mig och sover istället.

/Over and out.